Planering

Sitter på bussen till Uppsala. Varit hemma hos mina föräldrar sen innan jul. Inte varit hemma så länge sen jag flyttade till Uppsala, tror jag. Fem år sen. Dagarna har gått ihop, det känns som att jag varit hemma en månad. Att åka upp känns som någonting större än att bara röra på sig. Som en förändring, som för med sig nya intryck, nya vanor. Nästan som en resa. Trots att jag bara ska hem.

Men det är väl så, att röra sig mellan olika världar. Det utmärkande för den moderna människan. Et cetera.

En månad kvar tills jag åker till Dakar. Dags nu att ta tag i praktiska saker. Samtidigt närmar nervositeten sig. Speciellt som så lite är klart. Jag vet vilka sjukhus jag ska vara på och vad jag ska göra på varje. Jag har namn och mail på mina handledare. Men de svarar inte. Jag vet inte i vilken ordning jag ska göra placeringarna. Eller var jag ska bo.

Men så tänker jag att allting ordnar sig. Dels för att det alltid gör det, på ett eller annat sätt. Dels för att det är Senegal jag ska till. Bilden av afrikaner med annan tidsuppfattning och en mer laissez faire-attityd stämmer i varje fall på de senegaleser jag träffat hittils. Så jag vaggas till den tanken. Jag kan bo hos Della & Ivor några dagar i början. De öppnade sitt hem för mig i somras och jag vet att de kommer göra det igen. Allt med sjukhusen kommer ordna sig. Bara att dyka upp, med stetoskop runt halsen och läkarrocken på.

Så istället tänker jag på värmen. På den stilla brisen från Atlanten. På musik och dans och på strand och fest. Och på att det bara är en månad kvar.