omelettsandwichen

en omelettsandwich är en omelett i en baguette. som veggo är det tacksamt att äta. säljs överallt som billig snabbmat. här försöker jag på brioche dorée, ett lite mer uppstyrt ställe.

- salaamaleikum!
- maleikumasalaam!
- na nga def!
- ma gni fi!
- et ca va?
- oui, ca va bien. et toi?
- tres bien merci. kan jag få en omelettsandwich?
- nej, det har vi inte.
- ni kan inte göra en omelettsandwich?
- nej, vi gör inte sånna.
- men ni har ägg? jag och kassören står på varsin sida snabbmatsdisken och jag pekar på varje ingrediens.
- ja.
- och ni har sallad?
- ja.
- och ni har pommes?
- ja.
- och ni har grönsaker?
- ja.
- och ni har baguette?
- ja.
- det blir en omelettsandwich.
- ja.
- kan ni göra en omelettsandwich?
- nej.
- men jag förstår inte. ni har allting som krävs. snälla, kan du göra en åt mig?
- jag vet att det är svårt för er (toubabs, européer) att förstå.
- för du förstår, jag äter inte kött....
- okej, synd.
- har ni något utan kött?
- vi kan göra hamburgare med omelett.
- kan ni göra en sån, men stoppa den i en baguette, så det blir en omelettsandwich?
- nej.
- (resignerat) ok, ge mig en burgare.

huden

måndagsrond på hud med 25 läkare och jag. fick se mer äcklig hud än en timmes googlande skulle gett mig. trevlig stämning, de seniora skrattar och driver med varandra. jag tror det är fyra specialister, resten ST, kanske någon AT. stor skillnad gentemot förra sjukhuset, till det bättre. studenterna på hud strejkar för tillfället, så jag är den enda kandidaten. kan inte tänka mig hur det är när de också kommer. redan nu är vi så många att det är omöjligt att se eller höra något. en ny ST läser journalen från början till slut och vi försöker lyssna. de som står längst bak vet att de inte kommer höra något och börjar strax småprata. och så går vi vidare till nästa patient i stort led. ny möjlighet att få bra plats så man kan se något. specialisterna diskuterar sinsemellan, skrattar. bara undantagsmässigt ställs en fråga till patienten.
tisdag onsdag torsdag är det konsultationer. tre professorer har en dag var. det fungerar som ett interaktivt klassrum, vi är en professor, en patient, tio ST och jag. två ST skriver recept under undersökningen för att spara tid. när det är något spännande vill alla fram och känna.
har fått nys om ett spetälskecenter på hôpital FANN. ska försöka vara där under en av mina ortopediveckor. kanske kan assistera på op där. de har storrond på torsdagar, så jag tänkte gå dit den här veckan och fråga runt lite. inte så att spetälskechansen kommer tillbaka direkt.

lördag

Sitter på terassen på taket och försöker plugga lite. Sitter i skuggan. Saker rullar på, tiden har sin gång, jag börjar känna mig mer och mer hemma här. Klar med två veckors internmedicin med lätt tonvikt endokrinologi och framförallt klar med dr. Diodouhou. Han riktade aldrig sin ilska eller sin disciplineringsvilja mot mig, men jag kände flera gånger att det var på väg. Skönt att nu byta sjukhus. Jag har liksom gjort alla nybörjarmisstag på Abasse Ndao, men kan låtsas vara ett oskrivet blad på le Dantec och ställa om alla de där frågorna vars svar jag inte förstod, de frågor som inte förstods och de frågor som jag inte förstod att ställa. Om rutiner, om hur saker funkar. Och så har jag kommit in så pass i franskan att jag mindre riskerar att framstå som socialt och allmänmänskligt inkompetent. Det är också skönt.

Men nu är det helg. Idag bör jag komma ifatt lite med läsningen. Ska kanske ned en sväng till stan sen. Eller till stranden. Imorgon sker presidentvalet. Trots protester verkar det genomföras. Erik Esbjörnsson på DN skriver från Nairobi att Wade tippas vinna. Jag är inte lika säker. Jag var förvisso ännu mindre benägen att tippa på den utgången för en vecka sen. Senegalesisk press har skapat nationalsport i att dissa Wade. Men han har stor support i landsbygden. Och vem det annars skulle bli... Träffat många anti-Wade, men ingen som är lika starkt för någon annan. 

Blev tidigare idag omkörd av en stor och välbefolkad militärjeep från skvadronen för övervakning och intervention. Dakar, såna namn gör mig illa till mods.

veckan

plugga endokrinologi eller följa presidentvalet på twitter? sitter på centre culturel, en stilla oas mitt i dakar. runt om är det liv och rörelse. jag hoppar inte längre till när jag hör smällen av en avfyrad tårgaspatron, lyssnar bara med halvt öra till slagorden från andra sidan muren.
politik är samtalsämnet överallt. det är de ungas tid nu. gamlingen måste bort. om detta verkar alla vara överens. den 26 februari sker första omgången. om ingen får 51% sker en ny omgång i mars. i alla fall då kommer oppositionen enas. så säger barägarna, så säger taxichaufförerna.
jag sitter på centre culturel och försöker gissa vilken frukt min juice är gjord av. i morse har jag tagit en runda längs cornichen, vägen som följer kusten runt hela dakars halvö. där är det lugnt. tjugofem grader, stilla bris. fiskebåtarna hade sen länge gett sig ut.
igår gick jag med en engelsktalande endokrinolog. såg flera strumor, förstorade sköldkörtlar. de finns inte i sverige i den storleken. en del fall var ganska komplicerade, och mer så för att patienterna själva måste bekosta proverna och därför inte alltid tar dem.
ikväll ska jag på en enmansföreställning om cote d'ivoire och senegal. imorgon ska jag först prova terassen och sen ha födelsedagskalas. bra helg, alhamdoullilah.

sjukhuset

Tre dagar på sjukhuset och jag börjar sakta inse att jag faktiskt inte är här på semester.
Allting är annorlunda från vad jag är van vid, såklart. Börjar dagen med en föreläsning eller presentation. Vi är ganska många läkarstudenter, idag var vi 20 stycken på avdelningen. De allra flesta senegaleser, men någon ivorian och någon gabones. Antingen drar en student ett patientfall eller så håller docteur Demba Diodouhou en föreläsning. Han är sträng men rättvis. Han talar med hög röst och låter arg. Ibland frågar han mig om jag förstår. Han är snäll egentligen, men tuffar till sig för att få kontroll. Då vågar jag inte riktigt möta hans blick. Idag har vi gått igenom hur en journal skrivs.
På diabetessidan har jag redan fått se en del. Riktigt äckliga fotsår. Amputationer.
Sjätteårskandidaterna går från åtta till åtta, men jag skyller på att jag går fjärde året och att jag har "massa saker att göra". De sitter och pluggar och kollar till patienterna. Klockan åtta på kvällen blir de avlösta av nästa gäng läkarstudenter, som sitter fram till sex. Tvåtimmarsglappet tar sjuksköterskorna prover.

Nåväl, mer om allt senare.

wolof

jag åker taxi en timme per dag och ser en enorm möjlighet till lite gratis språklektion. Jag tvingar dem att traggla siffror på wolof med mig o på så sätt blir det två språk samtidigt.

wolof verkar vara ganska enkelt att lära sig. grammatiken är ganska rak. hur mår du och hur mår ditt hus är inte så svåra. hur mår din fru eller hur mår dina barn verkar vara något helt annat, men ge mig några dagar.

taxichaufförerna - uteslutande män - har gott om tid att prata politik och sport. jag borde verkligen kollat på lite mer fotboll innan jag åkte. så att jag i alla fall vet vet i vilken liga jag, som svensk, ligger. enda jag vet är att vi tydligen verkat ha förlorat ganska förnedrande mot senegal för ett tiotal år sen.

någon dag här och allting flyter på bra. känns som när jag var här i somras. som om jag varit här sen i somras. tiden emellan har bara flutit förbi. som när man varit utomlands och man vaknar upp hemma på arlanda känns september oktober november december januari som en feberdröm som inte ägt rum. jag har egentligen varit här hela tiden.

första dagen på sjukhuset på måndag. det blir skönt att få en vardag. och ett sammanhang. en uppgift.

bor med ett spanskt par och en amerikan. hittills har det funkat bra. amerikanen, nathan, verkar väldigt chill. han är musiker med några projekt i europa och nånting på gång här också. mest musikutbildning. han verkar leva utelivet med festande till tidigt på morgonen och sova hela dagen. spanjorerna är annorlunda. hon är socialarbetare och han är fotograf. här försöker de marknadsföra senegalesiska hotell genom att ta kort på dem och skapa hemsidor. det verkar inte gå jättebra men de trivs.

tyvärr känns det som att det är någon form av konflikt mellan nationaliteterna. nathan, som jag och spanjorerna hyr av, är förvisso väldigt chill. kanske lite för chill. som att det kan va skönt att fixa när vattnet försvinner, det kan va bra att styra upp internet, det kan va okej att inte ha efterfester mitt på natten etc. jag stör mig inte men vi får väl se.

nåväl. söndag ska jag kanske gå på senegalesisk brottning. det är en stor grej här. nationalsporten. spännande. det blir tufft.

vill man nå mig kan man göra det på 022177749947.

bajsberget

Jag minns en gång i marrakesch när jag o lisa o maria var ute på en kvällspromenad. Vi gick från centrum ut till en förort där vi bodde hos en couchsurfare. Vi följde en motorväg och det var raksträcka i någon timme. Solen gick ned o det var stjärnklart och kanske åt halvmånehållet. Vår marockanske vän bodde i ett stort komplex där alla hus såg likadana ut. Stora höghus, var tionde byggnad var en hammam och var tjugonde var en moské. Byggda samtidigt och lite av nordafrikas miljonprojekt. Fast finare. Bredvid låg en stor kulle som bröt av det annars platta och nakna landskapet. Vi gick upp. En jobbig tur. Främst för att det var rejält stenigt o ganska mörkt. Det luktade illa. Utsikten från toppen var ändå värt det. Allt ljus från staden. Bilarna som susade förbi på vägen. Enstaka hästkärran som skyndade hem. Men den där lukten alltså, den var irriterande. Tills vi förstod. Lisa gjorde kopplingen. Vi var uppe på bajsberget. I brist på bra toaletter stod vi alltså nu på vad som blivit den tysta överenskommelsen. De andra som vi såg på kullen var kanske ute efter lite utsikt, men inte primärt. Samhällets avskrädeshög och vi stod högst upp. Vi vaktade våra steg på vägen ned.

Nå, idag har jag varit på bajsklippan. Den vackraste utsikten och nästan den västligaste punkten i afrika. Det gick upp för mig när personen bakom mig, som jag trodde var en försäljare som ville kränga souvenirer till mig, inte alls hann ifatt mig. Snarare verkade han lagga efter. Sen satt han ned, helt plötsligt.

flyget

I tunis och jag har möjlighet att sträcka på benen. Äntligen på väg! planet mellanlandar här för tankning. Någon enstaka stiger av. Sista sträckan kvar och jag slås återigen över avståndet. Känns som att jag borde vara framme nu, men det är fem timmar kvar. Fågelvägen har jag flugit hälften. Men så rundade jag istanbul också. Tanten bredvid mig förfäras över att vi inte är framme än. Hon har hår tuperat till badbollsstorlek och verkar vara ledsagare åt en downsare. Vi växlar några ord på franska, jag tolkar åt henne. Franska. Det är kanske den stora anledningen till att jag gör det här. Eller i alla fall till att det blev Dakar.

Om fem timmar ska jag, förhoppningsvis, hitta mitt bagage, köpa ett sim-kort och sätta mig i en taxi mot det stora huset bakom konditoriet i cité asecna i ouakam. och hoppas att den adressen duger.