Bananrepubliken

Min hyresvärd i Dakar är något av en hot shot. Han är connected med allt och alla och vill mer än gärna berätta om det. Idag fick jag historien om Hillary Clinton och brottaren.

Jag träffade Doyène av en slump. Jag hade gnällt lite för några kompisar om mitt tidigare boende, att min dåvarande hyresvärd hade efterfester sent, att han på dessa efterfester kissade från balkongen och slog sönder glas i vardagsrummet. Kanske var jag överkänslig. Nåväl, jag tog en öl med Nico en kväll och han berättade att han hade hittat en lägenhet han skulle flytta in i. Det fanns ett rum över. Jag hade egentligen inte tänkt flytta men bestämde mig för att i alla fall titta på den. I nästan samma ögonblick kom Doyène in. Han är senegalesen vi hyr av. Stunden hade filmiska proportioner, nog på grund av motljuset från dörröppningen, den snidade bouboun som fick honom att se 2 meter lång ut. Ett karvat ansikte därtill och det var jätten från Twin Peaks.

Så nu bor jag i en stor lägenhet i ett medelklassområde i en lugn del av Dakar. Med en amerikan och en senegales. Hemhjälp sex dagar i veckan, inkluderande måltider och klädtvätt. Fjärde våningen, så knappt några mygg hittar upp. Utsikt från balkongen över en fotbollsplan. Med personen som mött Michael Jackson och George Brown. Som festar med ministrar och advokater.

Doyène jobbar på en internationell språkskola. Fixar resor och boende åt amerikanska utbytesstudenter. Och detsamma åt diverse internationella frivilligorganisationer som arbetar i landet. I veckan blev han uppringd av den föregående presidentens team. Nu ska han hitta en lagom vräkig villa åt hans före detta excellens.

Nico, amerikanen, är en arkitektstudent från Seattle som är här och pluggar wolof och franska, med ambitionen att stanna här. Doyène fixar möte med ordföranden för Senegals arkitektförening. Jag vill lyssna på ett känt band och undrar när de spelar, Doyène ringer sångaren och frågar. Mina föräldrar ska komma, mr D fixar boende. Jag ska till Paris i maj, gissa vem som erbjuder sig styra upp resan. Det här är ett land av kontakter. Utan dem kommer man ingen vart. Men med dem öppnas alla dörrar och jag förvånas ständigt över vad som är möjligt.

Min hyresvärd är utled på senegaleser. De går tydligen inte att göra affärer med. De kommer inte på utsatt tid, om man betalar dem i förväg dunstar de med pengarna. De kör som galningar. Listan fortsätter i det oändliga, varje dag är det något nytt. Och det är enligt mr. D utbrett. Han har fixat boende åt det konstitutionella rådet i Senegal. De försökte blåsa honom på massa pengar. Han sa till dem. Fem månader senare fick han tillbaka dem. Nu väntar han på hyran som är tre månader sen. KONSTITUTIONSRÅDET! HALLÅ!!!!!

- Använder man termen bananrepublik på franska?

- C'est même pire que ça. C'est la république du Corossol!

pengar

idag tänkte jag skriva några ord om pengar här i dakar. pengar i sjukvården. för vi har ett fint system i sverige med gratis sjukvård för nästan alla. här fungerar det inte på samma sätt. här kostar allting. människor bävar inför att bli sjuka, för är rädda att de inte har pengar, att de kommer bli en belastning för sina familjer som måste betala. så problem negligeras. symptom struntas i. även sånt som är typiskt obra och som märks ganska tydligt - tänk jättestruma eller stora tumörer (se bild) - lämnas därhän i det sista. för visst kostar det att vara sjuk. jag har försökt skriva ned lite allteftersom jag stött på det.

blodstatus 67kr

T4 137kr

TSH 137kr

TRAK 621kr

CRP 27kr

blodgrupp 27kr

krea 27kr

urea 27kr

transaminaser 67kr

röntgen 67kr

CT 540kr

MRI 1350kr

thyreoideaeko 200kr

läkarkonsultation 67kr

1 natt enkelrum 275kr

1 natt flersal 137kr

1 kompress 13kr

1 gasbinda 3kr

1 mån sårvård diabetesfot 67kr

Nexium 40mg 14st 189kr

Flucazol 10st 27kr

Azithromycin 6st 34kr

Tramadol 50mg 10st 38kr

Cetirizine 15st 61kr

Prednisolon 20mg 20st 67kr

Prednisolon 5mg 30st 17kr

Omeprazol 20mg 7st 49kr

Amoxicillin 12st 51kr

Metotrexat 2,5mg 20st 64kr

även på operation kostar allting pengar. bara en dag på op så jag har inte sett så mkt, men det här har jag stött på.

märgspik tibia 1370kr

totalprotes höft 19000kr

höftplastik kirurgkostnad 9000kr

höftplastik anestesi 4500kr

övrig operationsmaterial 10000kr

patienterna betalar för allt som används, förutom handskarna. då menar jag verkligen allt. munstycke till sugen, urinkatetern, sterila rockar till op-personalen, alla vätskor som hängs upp, suturerna, bencementen, bandage, plåster, diatermin, kompresserna, dukar för instrument. för en standardoperation blir det ungefär 10000kr.

inför elektiva operationer får patienten en ordination på allting som behövs, ned till sista tvättlapp, och ett telefonnummer till en distributör. så kommer de till op med en stor plastpåse.

men det görs även försök att dra ned kostnaderna. skumplasten som proteserna ligger förpackade i steriliseras och används till vac-sugen. vanliga skruvar används för att fästa plattor, med ett instrument som ser ut att vara en svetshobbyists kvällsprojekt.

en städare tjänar ungefär 750 kronor i månaden i dakar. kör man taxi drar man in 30kronor en vanlig dag efter att man betalat bensin och hyran på bilen, 150 kronor om man haft en riktigt bra dag. en hushållerska tjänar 500kr i månaden. en nyexaminerad läkare får 4500kr. en 60-årig överläkare kanske kan räkna med 40000kr och har ibland en deal med läkemedelsföretag att bara förskriva deras mediciner - ger en extra slant.

den här situationen gör att det första läkarna frågar sig är om patienten kommer att ha råd att betala. röntgen istället för ct. ta endast ett blodprov. ha ett privat förråd med morfin åt de som verkligen behöver men inte kan betala.

att resa

ju mer nytt och ovant som jag konfronteras med, ju mer utanför det bekväma jag rör mig, ju mer främmande kultur jag insuper, desto större blir rebounden när jag kommer tillbaka till lägenheten. det är därför jag sett två säsonger av downton abbey. därför jag sett fem star wars-filmer. därför jag läser böcker på svenska. för att jag behöver någonting jag är van vid. någonting jag har kontroll över. jag får lust för amerikansk tv. någonting där jag förstår spelreglerna, förstår bakgrunden till vad som sker. på en bar i st louis ser jag på amerikansk wrestling på en brusig tv på bardisken. någonting jag inte förstår eller uppskattar, men som jag känner igen. min blick är fast vid skärmen. så jag går på gatorna i senegal. utsätter mig för så många "kulturella möten" jag kan. för jag vet att hemma väntar västerländsk kultur. datorn är fylld med film och musik, böckerna står uppradade.

jag kommer hem från st louis och äter upp polkagrisarna jag egentligen hade tänkt ge bort till professorn.

värmen

igår började det på riktigt. värmen. den ligger som ett täcke, ett hölje, över allting och alla människor här. varje gång jag vill göra någonting blir jag påmind. den är vad jag pratar med folk om. även senegaleser håller med. det är varmt. och det kommer bli varmare.

på torsdag flyttar jag till en ny lägenhet. flytten har blivit uppskjuten i korta etapper ett tag nu. trivs ganska bra där jag bor nu, framförallt som spanjorerna är väldigt trevliga. men jag kommer bo större och billigare, närmre stan och med en senegales.

har börjat med reuma idag. idag inte så produktivt. undersökningrummet är för litet, så läkaren ropar på mig om det är något intressant. hände två gånger under dagen. under tiden såg jag på när läkarstudenter fyllt i enkäter. tusen frågor. 

omelettsandwichen

en omelettsandwich är en omelett i en baguette. som veggo är det tacksamt att äta. säljs överallt som billig snabbmat. här försöker jag på brioche dorée, ett lite mer uppstyrt ställe.

- salaamaleikum!
- maleikumasalaam!
- na nga def!
- ma gni fi!
- et ca va?
- oui, ca va bien. et toi?
- tres bien merci. kan jag få en omelettsandwich?
- nej, det har vi inte.
- ni kan inte göra en omelettsandwich?
- nej, vi gör inte sånna.
- men ni har ägg? jag och kassören står på varsin sida snabbmatsdisken och jag pekar på varje ingrediens.
- ja.
- och ni har sallad?
- ja.
- och ni har pommes?
- ja.
- och ni har grönsaker?
- ja.
- och ni har baguette?
- ja.
- det blir en omelettsandwich.
- ja.
- kan ni göra en omelettsandwich?
- nej.
- men jag förstår inte. ni har allting som krävs. snälla, kan du göra en åt mig?
- jag vet att det är svårt för er (toubabs, européer) att förstå.
- för du förstår, jag äter inte kött....
- okej, synd.
- har ni något utan kött?
- vi kan göra hamburgare med omelett.
- kan ni göra en sån, men stoppa den i en baguette, så det blir en omelettsandwich?
- nej.
- (resignerat) ok, ge mig en burgare.

huden

måndagsrond på hud med 25 läkare och jag. fick se mer äcklig hud än en timmes googlande skulle gett mig. trevlig stämning, de seniora skrattar och driver med varandra. jag tror det är fyra specialister, resten ST, kanske någon AT. stor skillnad gentemot förra sjukhuset, till det bättre. studenterna på hud strejkar för tillfället, så jag är den enda kandidaten. kan inte tänka mig hur det är när de också kommer. redan nu är vi så många att det är omöjligt att se eller höra något. en ny ST läser journalen från början till slut och vi försöker lyssna. de som står längst bak vet att de inte kommer höra något och börjar strax småprata. och så går vi vidare till nästa patient i stort led. ny möjlighet att få bra plats så man kan se något. specialisterna diskuterar sinsemellan, skrattar. bara undantagsmässigt ställs en fråga till patienten.
tisdag onsdag torsdag är det konsultationer. tre professorer har en dag var. det fungerar som ett interaktivt klassrum, vi är en professor, en patient, tio ST och jag. två ST skriver recept under undersökningen för att spara tid. när det är något spännande vill alla fram och känna.
har fått nys om ett spetälskecenter på hôpital FANN. ska försöka vara där under en av mina ortopediveckor. kanske kan assistera på op där. de har storrond på torsdagar, så jag tänkte gå dit den här veckan och fråga runt lite. inte så att spetälskechansen kommer tillbaka direkt.

lördag

Sitter på terassen på taket och försöker plugga lite. Sitter i skuggan. Saker rullar på, tiden har sin gång, jag börjar känna mig mer och mer hemma här. Klar med två veckors internmedicin med lätt tonvikt endokrinologi och framförallt klar med dr. Diodouhou. Han riktade aldrig sin ilska eller sin disciplineringsvilja mot mig, men jag kände flera gånger att det var på väg. Skönt att nu byta sjukhus. Jag har liksom gjort alla nybörjarmisstag på Abasse Ndao, men kan låtsas vara ett oskrivet blad på le Dantec och ställa om alla de där frågorna vars svar jag inte förstod, de frågor som inte förstods och de frågor som jag inte förstod att ställa. Om rutiner, om hur saker funkar. Och så har jag kommit in så pass i franskan att jag mindre riskerar att framstå som socialt och allmänmänskligt inkompetent. Det är också skönt.

Men nu är det helg. Idag bör jag komma ifatt lite med läsningen. Ska kanske ned en sväng till stan sen. Eller till stranden. Imorgon sker presidentvalet. Trots protester verkar det genomföras. Erik Esbjörnsson på DN skriver från Nairobi att Wade tippas vinna. Jag är inte lika säker. Jag var förvisso ännu mindre benägen att tippa på den utgången för en vecka sen. Senegalesisk press har skapat nationalsport i att dissa Wade. Men han har stor support i landsbygden. Och vem det annars skulle bli... Träffat många anti-Wade, men ingen som är lika starkt för någon annan. 

Blev tidigare idag omkörd av en stor och välbefolkad militärjeep från skvadronen för övervakning och intervention. Dakar, såna namn gör mig illa till mods.

veckan

plugga endokrinologi eller följa presidentvalet på twitter? sitter på centre culturel, en stilla oas mitt i dakar. runt om är det liv och rörelse. jag hoppar inte längre till när jag hör smällen av en avfyrad tårgaspatron, lyssnar bara med halvt öra till slagorden från andra sidan muren.
politik är samtalsämnet överallt. det är de ungas tid nu. gamlingen måste bort. om detta verkar alla vara överens. den 26 februari sker första omgången. om ingen får 51% sker en ny omgång i mars. i alla fall då kommer oppositionen enas. så säger barägarna, så säger taxichaufförerna.
jag sitter på centre culturel och försöker gissa vilken frukt min juice är gjord av. i morse har jag tagit en runda längs cornichen, vägen som följer kusten runt hela dakars halvö. där är det lugnt. tjugofem grader, stilla bris. fiskebåtarna hade sen länge gett sig ut.
igår gick jag med en engelsktalande endokrinolog. såg flera strumor, förstorade sköldkörtlar. de finns inte i sverige i den storleken. en del fall var ganska komplicerade, och mer så för att patienterna själva måste bekosta proverna och därför inte alltid tar dem.
ikväll ska jag på en enmansföreställning om cote d'ivoire och senegal. imorgon ska jag först prova terassen och sen ha födelsedagskalas. bra helg, alhamdoullilah.

sjukhuset

Tre dagar på sjukhuset och jag börjar sakta inse att jag faktiskt inte är här på semester.
Allting är annorlunda från vad jag är van vid, såklart. Börjar dagen med en föreläsning eller presentation. Vi är ganska många läkarstudenter, idag var vi 20 stycken på avdelningen. De allra flesta senegaleser, men någon ivorian och någon gabones. Antingen drar en student ett patientfall eller så håller docteur Demba Diodouhou en föreläsning. Han är sträng men rättvis. Han talar med hög röst och låter arg. Ibland frågar han mig om jag förstår. Han är snäll egentligen, men tuffar till sig för att få kontroll. Då vågar jag inte riktigt möta hans blick. Idag har vi gått igenom hur en journal skrivs.
På diabetessidan har jag redan fått se en del. Riktigt äckliga fotsår. Amputationer.
Sjätteårskandidaterna går från åtta till åtta, men jag skyller på att jag går fjärde året och att jag har "massa saker att göra". De sitter och pluggar och kollar till patienterna. Klockan åtta på kvällen blir de avlösta av nästa gäng läkarstudenter, som sitter fram till sex. Tvåtimmarsglappet tar sjuksköterskorna prover.

Nåväl, mer om allt senare.

wolof

jag åker taxi en timme per dag och ser en enorm möjlighet till lite gratis språklektion. Jag tvingar dem att traggla siffror på wolof med mig o på så sätt blir det två språk samtidigt.

wolof verkar vara ganska enkelt att lära sig. grammatiken är ganska rak. hur mår du och hur mår ditt hus är inte så svåra. hur mår din fru eller hur mår dina barn verkar vara något helt annat, men ge mig några dagar.

taxichaufförerna - uteslutande män - har gott om tid att prata politik och sport. jag borde verkligen kollat på lite mer fotboll innan jag åkte. så att jag i alla fall vet vet i vilken liga jag, som svensk, ligger. enda jag vet är att vi tydligen verkat ha förlorat ganska förnedrande mot senegal för ett tiotal år sen.

någon dag här och allting flyter på bra. känns som när jag var här i somras. som om jag varit här sen i somras. tiden emellan har bara flutit förbi. som när man varit utomlands och man vaknar upp hemma på arlanda känns september oktober november december januari som en feberdröm som inte ägt rum. jag har egentligen varit här hela tiden.

första dagen på sjukhuset på måndag. det blir skönt att få en vardag. och ett sammanhang. en uppgift.

bor med ett spanskt par och en amerikan. hittills har det funkat bra. amerikanen, nathan, verkar väldigt chill. han är musiker med några projekt i europa och nånting på gång här också. mest musikutbildning. han verkar leva utelivet med festande till tidigt på morgonen och sova hela dagen. spanjorerna är annorlunda. hon är socialarbetare och han är fotograf. här försöker de marknadsföra senegalesiska hotell genom att ta kort på dem och skapa hemsidor. det verkar inte gå jättebra men de trivs.

tyvärr känns det som att det är någon form av konflikt mellan nationaliteterna. nathan, som jag och spanjorerna hyr av, är förvisso väldigt chill. kanske lite för chill. som att det kan va skönt att fixa när vattnet försvinner, det kan va bra att styra upp internet, det kan va okej att inte ha efterfester mitt på natten etc. jag stör mig inte men vi får väl se.

nåväl. söndag ska jag kanske gå på senegalesisk brottning. det är en stor grej här. nationalsporten. spännande. det blir tufft.

vill man nå mig kan man göra det på 022177749947.

bajsberget

Jag minns en gång i marrakesch när jag o lisa o maria var ute på en kvällspromenad. Vi gick från centrum ut till en förort där vi bodde hos en couchsurfare. Vi följde en motorväg och det var raksträcka i någon timme. Solen gick ned o det var stjärnklart och kanske åt halvmånehållet. Vår marockanske vän bodde i ett stort komplex där alla hus såg likadana ut. Stora höghus, var tionde byggnad var en hammam och var tjugonde var en moské. Byggda samtidigt och lite av nordafrikas miljonprojekt. Fast finare. Bredvid låg en stor kulle som bröt av det annars platta och nakna landskapet. Vi gick upp. En jobbig tur. Främst för att det var rejält stenigt o ganska mörkt. Det luktade illa. Utsikten från toppen var ändå värt det. Allt ljus från staden. Bilarna som susade förbi på vägen. Enstaka hästkärran som skyndade hem. Men den där lukten alltså, den var irriterande. Tills vi förstod. Lisa gjorde kopplingen. Vi var uppe på bajsberget. I brist på bra toaletter stod vi alltså nu på vad som blivit den tysta överenskommelsen. De andra som vi såg på kullen var kanske ute efter lite utsikt, men inte primärt. Samhällets avskrädeshög och vi stod högst upp. Vi vaktade våra steg på vägen ned.

Nå, idag har jag varit på bajsklippan. Den vackraste utsikten och nästan den västligaste punkten i afrika. Det gick upp för mig när personen bakom mig, som jag trodde var en försäljare som ville kränga souvenirer till mig, inte alls hann ifatt mig. Snarare verkade han lagga efter. Sen satt han ned, helt plötsligt.

flyget

I tunis och jag har möjlighet att sträcka på benen. Äntligen på väg! planet mellanlandar här för tankning. Någon enstaka stiger av. Sista sträckan kvar och jag slås återigen över avståndet. Känns som att jag borde vara framme nu, men det är fem timmar kvar. Fågelvägen har jag flugit hälften. Men så rundade jag istanbul också. Tanten bredvid mig förfäras över att vi inte är framme än. Hon har hår tuperat till badbollsstorlek och verkar vara ledsagare åt en downsare. Vi växlar några ord på franska, jag tolkar åt henne. Franska. Det är kanske den stora anledningen till att jag gör det här. Eller i alla fall till att det blev Dakar.

Om fem timmar ska jag, förhoppningsvis, hitta mitt bagage, köpa ett sim-kort och sätta mig i en taxi mot det stora huset bakom konditoriet i cité asecna i ouakam. och hoppas att den adressen duger.

boende fixat

några dagar kvar och jag börjar inse att det faktiskt är på allvar. 

känns ganska gött.

valet

det är tio dagar kvar tills jag åker. håller på och flyttpackar för ett år. samtidigt gör sig senegal redo för val. igår meddelade konstitutionsdomstolen vilkas kandidatur de godkänner. abdoulaye wade, den sittande presidenten, får ställa upp till ytterligare ett val. därmed bryter han mot den grundlag han själv skrivit, att man bara får sitta två mandatperioder. men när man själv tillsatt domare till domstolen går allt att lösa. wade är impopulär men möter en splittrad opposition vars främsta ledare inte blev godkänd av domstolen. jag vet inte vad som väntar. i somras fick jag bilden av att protesterna var koncentrerade till centrum. att det där kan vara våldsamt, men att man är säker om man undviker folkmassor. ud-rekommendationen.
oavsett kommer det bli spännande att se. 26 februari.

Abdoulaye Wade. officiellt 85 år, men de flesta tror han är äldre. 2 doktorshattar, juridik och ekonomi. kallad haren av Leopold Sedar Senghor, Senegals förste president.

Planering

Sitter på bussen till Uppsala. Varit hemma hos mina föräldrar sen innan jul. Inte varit hemma så länge sen jag flyttade till Uppsala, tror jag. Fem år sen. Dagarna har gått ihop, det känns som att jag varit hemma en månad. Att åka upp känns som någonting större än att bara röra på sig. Som en förändring, som för med sig nya intryck, nya vanor. Nästan som en resa. Trots att jag bara ska hem.

Men det är väl så, att röra sig mellan olika världar. Det utmärkande för den moderna människan. Et cetera.

En månad kvar tills jag åker till Dakar. Dags nu att ta tag i praktiska saker. Samtidigt närmar nervositeten sig. Speciellt som så lite är klart. Jag vet vilka sjukhus jag ska vara på och vad jag ska göra på varje. Jag har namn och mail på mina handledare. Men de svarar inte. Jag vet inte i vilken ordning jag ska göra placeringarna. Eller var jag ska bo.

Men så tänker jag att allting ordnar sig. Dels för att det alltid gör det, på ett eller annat sätt. Dels för att det är Senegal jag ska till. Bilden av afrikaner med annan tidsuppfattning och en mer laissez faire-attityd stämmer i varje fall på de senegaleser jag träffat hittils. Så jag vaggas till den tanken. Jag kan bo hos Della & Ivor några dagar i början. De öppnade sitt hem för mig i somras och jag vet att de kommer göra det igen. Allt med sjukhusen kommer ordna sig. Bara att dyka upp, med stetoskop runt halsen och läkarrocken på.

Så istället tänker jag på värmen. På den stilla brisen från Atlanten. På musik och dans och på strand och fest. Och på att det bara är en månad kvar.

2012

Jag har precis köpt min flygbiljett till Dakar till våren. Tjugohundratolv är året jag gör min odyssé. I februari åker jag till Dakar, huvudstaden i Senegal, för tre månaders praktik. I juni åker jag till Norge för att hetsjobba. I juli styr jag mot Muscat i Oman för ännu ett utbyte. Under hösten åker jag förhoppningsvis till Vancouver för mitt projektarbete.
Jag var i Senegal i somras. Efter månader av knacklig mailkontakt och förvirrade telefonsamtal bestämde jag mig för att åka dit för att ordna med utbytet på plats. Det blev, såklart, mycket mer än bara det. Stannade en månad. Först i Dakar, sen reste jag runt två veckor, sen tillbaka till huvudstaden. Jag kanske återvänder till den berättelsen, men nu är jag fokuserad på nästa resa.
Det känns skönt att åka tillbaka. Jag har redan ett kontaktnät, jag har i alla fall sett sjukhusen och varit inne i dem. Jag hittar lite i Dakar.

Nästa år reser jag, som sagt, en hel del. Jag har tänkt dokumentera mina erfarenheter här. Som ett sätt att hålla kontakt, men också för att minnas.