Jag minns en gång i marrakesch när jag o lisa o maria var ute på en kvällspromenad. Vi gick från centrum ut till en förort där vi bodde hos en couchsurfare. Vi följde en motorväg och det var raksträcka i någon timme. Solen gick ned o det var stjärnklart och kanske åt halvmånehållet. Vår marockanske vän bodde i ett stort komplex där alla hus såg likadana ut. Stora höghus, var tionde byggnad var en hammam och var tjugonde var en moské. Byggda samtidigt och lite av nordafrikas miljonprojekt. Fast finare. Bredvid låg en stor kulle som bröt av det annars platta och nakna landskapet. Vi gick upp. En jobbig tur. Främst för att det var rejält stenigt o ganska mörkt. Det luktade illa. Utsikten från toppen var ändå värt det. Allt ljus från staden. Bilarna som susade förbi på vägen. Enstaka hästkärran som skyndade hem. Men den där lukten alltså, den var irriterande. Tills vi förstod. Lisa gjorde kopplingen. Vi var uppe på bajsberget. I brist på bra toaletter stod vi alltså nu på vad som blivit den tysta överenskommelsen. De andra som vi såg på kullen var kanske ute efter lite utsikt, men inte primärt. Samhällets avskrädeshög och vi stod högst upp. Vi vaktade våra steg på vägen ned.
Nå, idag har jag varit på bajsklippan. Den vackraste utsikten och nästan den västligaste punkten i afrika. Det gick upp för mig när personen bakom mig, som jag trodde var en försäljare som ville kränga souvenirer till mig, inte alls hann ifatt mig. Snarare verkade han lagga efter. Sen satt han ned, helt plötsligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar